Hopfällbar cykel, något att ha?

Vi tar det lugnt med Sofias familj på västkusten i en dryg vecka. Vi sover i tält, Sofias föräldrar i husbil och resten (mormor, systrar, kusin) i stuga. I husbilen finns två hopfällbara cyklar av märket Yosemite från Biltema. En liten utvärdering kommer här, att ta en cykeltur är ett härligt sätt att njuta av omgivningarna.

sofiabautasten

Vi åkte och tittade på en bautasten.

De första 30 metrarna kändes väldigt ovana, som ni kan se på bilden är det små hjul det handlar om. Det löste sig snabbt, man har ju cyklat hela livet. Nästa ovana sak som uppenbarade sig var att man inte kom så långt på var tramptag, ännu en gång beroende på dessa små hjul. Sofias mamma är kort, och att cykla på en sådan här cykel med för låg sadel är en plåga. Som tur var går det lätt att ställa in. Med högre sadel fungerar det faktiskt väldigt bra! Vid tillfällen då man annars inte hade haft tillgång till cykel är den guld värd. I branta, grusiga uppförsbackar är det extra spännande. Sitter man ned och cyklar på ettan känns det som om den ska stegra nästan hela tiden. Står man istället upp vill bakhjulet gärna slira. Man kan lika gärna gå med cykeln, det är ändå så jobbigt att cykla uppför med sådär små hjul.

Slutsats: En trevlig cykel som inte tar så mycket plats, för korta utflykter på semestern. Ingenting för hemmabruk direkt.

Bestigning av Kebnekaises sydtopp

olavastra

Vi hade tänkt oss att vila hela torsdagen, men väderleksrapporten visade att det skulle bli bra väder under natten till fredagen. Bra väder innebär i det här fallet vindar på under 25 m/s (i byarna) och ingen nederbörd. Vi packade systemkameran, vinterkläder, regnkläder, några hekto russin, varsin ölkorv och ett litet paket Riesen-choklad och gav oss iväg klockan 22.35. Det började med lätt sluttning uppåt i några kilometer, för att därefter övergå i betydligt stenigare terräng och kraftigare lutning.

stenigt1

Här mötte vi en dansk som var på väg nerför i ett väldigt tempo. Vi bytte några ord med honom och han sa att han siktade på att bestiga toppen och klättra ner igen på 7 timmar och var på god väg att lyckas. Det var i våra ögon omänskligt snabbt och vi visste heller inte vad som väntade oss. Därefter kom vi upp i en flack dal där några andra valt att tälta för att antagligen gå upp vid gryningen (om man nu kan säga så när det är ljust dygnet runt). Vi gick förbi dem (som det visade sig senare, redan var på väg hem från toppen vid detta tillfälle) och över en ganska bred jokk som rann nerför bergssidan. Det tog en stund innan vi hittade ett lämpligt ställe att hoppa över på stenarna. Sedan såg vi en sluttning som var så brant att vi undrade om det verkligen var tänkt att man skulle gå upp där, men vi knatade vidare uppför den extremt steniga bergssidan, omväxlande upprätt och på alla fyra. Därefter flackade det av lite och vi vände oss om och fick se utsikten på bilden. Kebnekaise fjällstation ligger en bit bort i dalen.

utsikt

När vi fortsatte igen övergick leden i en ännu brantare sluttning med ännu fler, mindre och lösare stenar vilket resulterade i att vi fick ha händerna i marken mestadelen av tiden. Här började benen skaka och mjölksyran kändes oftare och oftare, ungefär var tionde steg fick vi pausa ett kort slag. Vi stötte på ett gäng som var på väg neråt (de som tältade) och frågade om det är så här brant resten av vägen? De var osäkra, men trodde nog att resten av biten skulle vara aningen mindre brant. Vi stannade ungefär en gång i halvtimmen under resten av bestigningen för att äta någon näve russin, det märktes direkt när kroppen åter hade energi att använda. Temperaturen blev lägre och lägre ju högre upp vi kom och till slut såg vi snö mellan stenarna. En stund senare såg vi ganska rejäla isbildningar här och där och slutligen var vi uppe på toppen på det första fjället vi var tvungna att forcera, drygt 1700 meter över havet. Vi hade nu kommit ovanför molngränsen och där uppe var det alldeles spöklikt; tjock dimma och hundratals topprösen. Bilden gör faktiskt inte den mystiska stämningen rättvisa.

topprosen

Efter någon minuts vandring utan någon nämnvärd lutning börjar det slutta neråt mot den så kallade Kaffedalen. Där går man neråt ett par hundra höjdmeter för att sedan korsa en mindre glaciär, där bilden på Sofia är tagen, lägg märke till dimman.

kaffedalen

Efter glaciären började det slutta kraftigt uppåt igen och nu var vi framme vid själva Kebnekaise. Någon timmes klättring med frekventa russinpauser senare var vi framme vid den så kallade toppstugan, rejält utmattade som ni kan se på Ola.

nyatoppstugan

Vi gick in i stugan och där kändes det alldeles varmt trots att det låg is på golvet. Troligtvis eftersom vi kommit i skydd från den ganska starka vinden. Här stannade vi i 2-3 minuter och tryckte i oss lite russin, choklad och ölkorv, den sistnämnda var frusen och därför inte särskilt aptitretande. Tyvärr visar sig här människans natur från en sämre sida; innanför dörren låg flera stora högar med skräp som man helt enkelt lämnat där. När det snart blev för kallt gav vi oss av upp mot toppen, bara en halvtimme kvar om man ska lita på vad andra berättat. Här uppe var det rejält dimmigt till och från, samt kallt. Till sist började lutningen avta och slutligen övergå i glaciär, vilken lättnad att äntligen slippa gå bland en massa stenar! Vi skymtade äntligen den branta och smala toppen på glaciären genom dimman och valde att ta ut en kompasskurs för att kunna hitta tillbaka om dimman skulle tillta, vilket den kan göra på några sekunder där uppe.

Vi kröp den sista biten upp på toppen eftersom den är ungefär en och en halv meter bred med några hundra meters stup på båda sidor. Där uppe satt två svenska och en estnisk flagga. Det klarnade upp i en halv minut och vi kunde se ganska långt på vissa håll, men inte som vid helt klart väder då man kan se hela 8% av Sveriges yta. På bilden syns den något lägre nordtoppen som är sveriges högsta fasta punkt. Dit kan man enbart ta sig med klättringskunskap. Att klättra längs den snöklädda kammen är nog inte någon bra idé.

nordtoppenkeb

olasydtopp

sofiasydtopp

Vi stannade inte någon längre stund på toppen, dels för att det var fruktansvärt kallt och dels för att det var lite läskigt med stup på båda sidor. Här var vi dock som allra gladast! Sedan åkte vi rutschkana på rumporna nerför toppglaciären, det var roligt men den isiga snön slog rätt hårt i baken när man åkte. Därefter gick färden nerför den istäckta steniga bergssluttningen i sakta mak, ett mindre sluttande utdrag ur terrängen syns på bilden.

stenigt

Det gick långsammare ner eftersom man var rädd att halka. Ola tyckte det var skönare att gå nerför eftersom man till största del slapp mjölksyran, men Sofia tyckte det var väldigt läskigt och hade hellre gått uppför en gång till. Vi ramlade några gånger var: Ola fick ont i båda knän och i vänster handled och Sofia slog i sitt smalben och sin hand och fick några mindre sår. När vi korsat Kaffedalen och skulle uppåt igen var det välkommet att få upp lite kroppstemperatur i kylan. Efter denna stigning bar det av neråt för den brantaste biten igen. Här var modet inte alls på topp så det var väldigt trevligt att få se ett par söta snösparvar skuttandes några meter nedanför oss. Det gav oväntat mycket ny energi! Därefter åkte vi på en betydligt längre, brantare och blötare glaciär för att spara in på någon halvtimme klättring. Början av denna glaciär syns på bilden, lägg märke till att glaciären försvinner över kanten till höger i bilden och övergår i den branta biten.

glacirutsch

Ola fick upp en väldig fart som nästan var lite otäck, han gissar på 20 km/h. Sofia lyckades bromsa betydligt mer, det kallas att fega. När vi kom ner för denna sluttning beslutade vi oss för att halvjogga sista biten till fjällstationen (den bit vi i början tyckte var brant, stenig och otäck, men vi hade nu vant oss). Detta för att försöka hinna till frukosten i restaurangen som stängde en dryg timme senare.

Det var en av de godaste frukostarna vi någonsin ätit och efter att ha snackat lite skit med några danskar vi satt med så gick vi och la oss i tältet och sov några timmar på dagen. I stort sett hela fredagen ägnades åt vila och sömn. Även natten efter sov vi som stockar.

Sammantaget så tog vandringen 10 timmar och 15 minuter vilket var helt okej konditionsmässigt. Enligt guiderna tar det 10 till 14 timmar för de flesta. Vi var på toppen strax innan halv fem på morgonen. Ett minne för livet! Mantrat var dock under färden: detta gör vi aldrig om. Nu i efterhand känns det inte alls otänkbart att försöka igen.

Tillbakablick: Blekingeleden

Detta är ett gammalt inlägg från Sofias personliga blogg. Vandringen skedde några dagar under påskveckan i april 2012. Vi gick etapperna Ronneby – Skärsviken – Alljungen. Sedan från Alljungen vek vi av och gick hem till Olas mormor. Vi lyckades gå fel mellan Skärsviken och Alljungen där leden inte var särskilt bra utmärkt. Vi ringde en turistbyrå i Ronneby innan vi började gå för att höra oss för om en karta behövdes, men nej, det skulle vara så lätt att hitta. Tji fick vi, aldrig mer en vandring utan karta!

Förutom oss (Sofia och Ola) följde även våra vänner Richard och David med. Vandringen började med en tågresa Lund – Ronneby och vi kom fram ganska sent på kvällen. Blekingeleden går genom Ronneby brunnspark och eftersom man inte får tälta där tältade vi precis utanför i beckmörkret. Vi hade ett icke fullständigt tält (avsaknad av pinnar) som gjorde natten lite mindre vilsam för oss men kvällen efter fick vi ett nytt tält av Olas mammas sambo (tack!).

Mysigt med en brasa i Skärsviken. Värmde min makrill i tomatsås också, förutom mig själv. Det var jättekallt!

Soluppgång morgonen därpå. Hade det varit senare under sommaren kanske man tagit ett dopp, men vi hade ju inte jättetur med vädret tyvärr.

Jag är dålig på att sikta med mobiltelefonen.

Ett träd med överdrivet många grenar, i mina ögon.

Trädet verkar inte överdrivet förtjust i sin skylt. Här är det söndag och vi har precis brutit upp ifrån lägret.

Richard under rast.

Blekinge bjuder på omväxlande natur. Här har vi gått fel, men vi visste inte då hur fel vi gick.

Lunchrast!

Kaffe med kokosfett ger energi.

Vi fann ved…

Någon sorts trumkomp skapas här…

Regnigt och ganska kallt.

Richard gör upp en eld på Alljungen. En efterlängtad eld!

Vårt lilla läger påföljande morgon.

Hejdå, eld!

Solen föll in vackert den här morgonen också.

Gör oss klara att gå. Man ser isen runt tältet. Det var kallt att sova i tält. Jag frös dock inte så mycket söndag-måndag och hade det nog bäst av alla.

Richard äter russin under en paus sista dagen.

Sista dagen hade finast väder.

Äntligen framme i Fridlevstad! Bara ett par kilometer kvar till slutmålet. Vid det här laget var vi alla ganska möra i fötterna kan jag avslöja.

Bara jag får vänta ett slag gör jag gärna om det.

Tillbakablick: Första vandringen

Detta är ett gammalt blogginlägg som Sofia lade upp på sin personliga blogg då det begav sig (mars 2012). Eftersom denna blogg handlar om oss, Sofia och Ola, och vårt friluftsliv (hittills i Sverige) kändes det rätt att börja med den allra första vandringen vi gjorde tillsammans. Ola har gjort lumpen och är numera student och hemvärnare med lite pannben och marschvana. Sofia som knappt burit en ryggsäck hade precis fått ett par Meindl-kängor av sina fantastiskt snälla föräldrar och de skulle gås in inför en vandring i Blekinge. Hemstaden är Lund och valet föll på en tur till friluftsområdet Skrylle.

Första pausen efter 50 minuter. Ganska tråkig, lång cykelväg efter att ha vandrat över fält och bredvid en väg. Tur att man har trevligt sällskap! Vid varje paus bytte vi strumpor (förutom allra sista) och vädrade fötterna. Jag lånade ett par M90-byxor som var väldigt bekväma vandringsbyxor.

Sällskapet Ola på färden iklädd sina militärkläder. Ryggsäcken inte så tung. Vi tog med oss någon extra tröja, extra strumpor, spritkök samt lite mat. Här går vi på vad vi på hemvägen kom fram till måste vara någons travbana…

Vi gick på en stig en bit i en skog och nära den stigen rann det en röd bäck.

Jag älskar att gå i skogen!

Vi börjar närma oss målet här. Bron går över en spikrak, lång bäck som helt enkelt måste vara byggd av människan.

Framme vid Skryllegården! Mina kängor verkar passa mig perfekt men det är skönt att spreta ut tårna och lufta fötterna som blir ganska varma.

Efter luftningen är det dags att fixa lunch! Ola tänder spritköket, premiär för just det exemplaret. Ägg ska kokas.

Min pojkvän har en glupande aptit. Vi tog med oss 8 ägg och 3 burkar makrill i tomatsås. Jag åt tre ägg och en burk makrill. Allt gick åt. Till frukost hade vi ätit pannbiffar med otroligt mättande blomkålsmos. Det var en bra uppladdning kan jag meddela såhär i efterhand.

Här är vi på väg hem igen. Fina snödroppar här och var. Trevligt med gröna inslag i en annars ganska vinterklädd skog.

Gräsänderna hade inte direkt lust att vara med på bild. Djuren där vi gick var skygga. Vi såg många djur. Dessa änder, två fasaner, en massa hundar, hästar och katter, en padda och säkert fler som jag har glömt för tillfället.

De tidigare bilderna har inte riktigt gjort vädret rättvisa. Det var väldigt dimmigt hela dagen. Såhär dimmigt. Vi gick mellan två åkrar, väldigt fint, mysigt, ensamt och tyst. Sådant man inte är bortskämd med inne i Lund. Temperaturen var bra, kanske något kyligt vid varje rast. Perfekt när vi gick.

Fler blommor.

Eftersom Ola efter en klantig händelse har lite ont i tån bar jag väskan den sista halvmilen. Tån ska röntgas i nästa vecka och jag hoppas verkligen att de inte avråder honom ifrån marschen nästa helg. Det är tyngre packning på då och jag är inte alls van att bära mycket.

Coolt ljus i tunneln. Här är vi i stort sett hemma. Med hemlängtan! Hem gick snabbare än dit.

Såhär gick vi enkel väg (hem) enligt min telefon och funbeat-appen. Det är knappt 13 km, vi gick samma väg dit och hem. Lite över två och en halv mil alltså. Så lite vi kunde på vägar och cykelvägar. Ola är duktig på att navigera sig fram. Jag har det både bra och enkelt.

Sammanfattning: Vi gick långt, hade det trevligt, testade kängorna inför nästa veckas marsch och fick så mycket frisk luft och vind att jag var helt röd i ansiktet hela kvällen. Allt som allt en bra dag! Det är inte sista gången vi är ute och går, så mycket är säkert.